En stund hos Albert Camus


 
Veckans kulturmål: hälsa på Albert Camus i Lourmarin, en by som inte ligger så långt från Rians.

När Camus fått Nobelpriset 1957 fick han omedelbart skrivkramp, något som han inte varit ensam om. Han köpte hus i Lourmarin året därpå för att få ro att komma igång med skrivandet igen.


Det gjorde han också och var på god väg med en ny stor roman. Efter nyåret 1960 fick han åka med sin förläggare från Lourmarin till Paris i hans snabba Facel Vega, ett franskt numera utdött lyxbilsmärke. Strax innan Paris kraschar bilen mot en platan och Camus dödas omedelbart, blott 46 år gammal. Det ofärdiga manuskriptet till han stora roman “Den första människan” hittades i en portfölj i bilvraket och gavs inte ut förrän 30 år senare.

Han vilar i Lourmarin under en synnerligen anspråkslös och svårläst gravsten, betydligt enklare än hustruns, som avled tio år senare. Mina försök att lura av honom hur han tänkt sig slutet på romanen misslyckades.


En kort titt in i byns slott och sökte mig sedan fram till en utsökt vacker stenbro som omnämnts i ett
naturprogram och som jag absolut ville se. Vegetationen så här års är minst sagt yvig, jag kom inte särskilt nära och bron var omöjlig att fotografera. Men jag fick se den!


Att sedan rulla längs Route des Châteaux de Luberon med öppet tak i försommarvärmen är en njutning. Hemvägen kunde jag inte låta bli att ta via byarna Cucuron och Vaugines (det är inget att fnissa åt, det är barnsligt). Det är två kilometer mellan dem, om ni undrar.