The Blue Train Race i ny tappning

 

Biltävlingar på vanliga vägar hör till förgången tid och det är väl något vi ska vara glada för. Men respekten för höga farter har inte alltid varit så stor. Ett exempel är The Blue Train Race i tjugotalets Frankrike.


Förhistorien är följande: runt förra sekelskiftet ville förmögna engelsmän kunna resa till franska Rivieran så snabbt och bekvämt som möjligt. Franska järnvägen insåg detta och startade Medelhavsepressen, Méditerranée Express.


Tågen drevs av Compagnie des wagon-lits från 1886 till 1976 via Paris och Marseille till Menton med en reseupplevelse á la Agatha Christie. Det officiella namnet Medelhavsexpressen byttes till Le Train Bleu och tåget transporterade solhungrande engelsmän från Calais vid engelska kanalen till Nice/Menton på, som snabbast, 21 timmar. Tågen var blåmålade med texter i guld, precis som Orientexpressen och den s.k. Nordexpressen som gick från Stockholm till Paris på sin tid.


Vid den här tiden hade långresor med bil blivit allt vanligare, Continental Touring blev ett begrepp. Tanken väcktes hos bilentusiaster att man borde kunna resa lika snabbt eller snabbare än Le Train Bleu med de moderna engelska långfärdsbilarna. The Blue Train Races var namnet på en serie försök med det under sena 20-talet och början av 30-talet. Syftet var att visa bilars konkurrenskraft jämfört med Le Train Bleu. Tågen dominerade nämligen helt på den tiden. Här skulle man visa att bilarnas prestanda, tillförlitlighet, komfort och hastighet kunde jämföras med tågens. Det var också ett sätt att marknadsföra bilmärkena och att, inte minst, framhäva de djärva och uthålliga förarna, en personkult helt enkelt.

Först att köra fortare än tåget var en Rover Light Six i januari 1930, den vann med bara fyra minuters marginal. I mars samma år lyckades en Alvis Silver Eagle vinna med tre timmars marginal trots regn, svårigheten att hitta bensin i mitt i natten, andra problem inte att förglömma.



Under en middag på Hotel Carlton i Cannes kom samtalet in på bilar, närmare bestämt om den annons från Rover som berättade att deras modell Light Six hade vunnit över Le Train Bleu. Vid bordet satt Bentleys styrelseordförande Woolf Barnato, bland annat segrare i Le Mans 24-timmarslopp 1928 och -29. Han tyckte inte att det var något särskilt märkvärdig prestation. Han slog vad om att han med sin Bentley Speed Six skulle kunna vara framme på sin Londonklubb innan tåget hade nått fram till Calais.

Dagen därpå, 13 mars 1930, samtidigt som Le Train Bleu lämnade stationen i Cannes, avslutade Barnato och hans co-driver Bale Bourn sina drinkar i Carltons bar och startade mot London. Från Lyon hade de kraftigt regn, på natten hade de svårt att få tag på bensin, tät dimma och en punktering gjorde inte färden lättare. Men de hann till färjan över engelska kanalen och kom fram till The Conservative Club i London bara fyra minuter innan tåget rullade in på stationen i Calais. Vadet var vunnet.

Prestationen väckte förstås uppmärksamhet, men resulterade i grova böter för att han hade tävlat på allmän väg och Bentley förbjöds att ställa ut på Parissalongen 1930. Men den publicitet som skriverierna gav upphov till var säkert ett rejält plåster på såren.


Fast forward till 2017:

The Endurance Rally Association har specialiserat sig på att anordna spektakulära rallyn med äldre fordon som The Flying Scotchman, Trans America, The Himalayan Challenge och Peking to Paris, tuffa rallyn som kan sträcka sig över en månad. 2017 arrangerade de en modern variant av The Blue Train Race kallat The Blue Train Challenge för första gången. Det var ett jämförelsevis lättsamt arrangemang som sträckte sig över fem dygn och 180 mil. Med inkvartering på bästa tillgängliga hotell och längs noga utvalda vackra vägar. Evenemanget samlade inte mindre än 51 ekipage från Bentley, Alvis, Lagonda och Invicta till Riley och Talbot Lago och från flera olika länder i Europa. Ett svenskt ekipage med en Morgan 4/4 fanns också med.



Jag hade möjlighet att se ekipagen i Provence när de passerade högplatån med de välkända lavendelfälten vid Valensole och i trakten av Grand Canyon du Verdon. Jag kan försäkra att det inte var någon stilla cruising med de stora tunga bilarna. Landskapet, bilarna och inte minst ljuden var en stor upplevelse.




Vad finns då kvar av det klassiska franska Le Train Bleu?


Inte mycket. Det har reducerats till att vara namnet på den mycket eleganta restaurangen på järnvägsstationen Gare de Lyon i Paris. Restaurangen byggdes som en symbol för lyx, komfort och tekniska innovationer som matchade både tågresandet med Le Train Bleu och den magnifika järnvägsstationens arkitektur. Den invigdes 1901 av presidenten, men fick inte det nuvarande namnet förrän 1963 som en hyllning till det mytiska tåget. Dit måste jag, även om reskassan bara skulle räcka till en pastis.