VeloSolex – den älskade oduglingen

 
 
När kriget var över i Frankrike låg alla
kommunikationer, som tåg och bussar, i stort sett i spillror. Behovet av billiga och enkla transporter var enormt. En del av det behovet fylldes av en liten svart moped med så oansenliga prestanda att den marknadsfördes som ”cykeln som rullar av sig själv” (la bicyclette qui roule toute seule).


Den hette VeloSolex, en velociped från Solex. Solex var en väletablerad fabrik som gjort sig

VeloSolex och baguetter, kan det vara mer franskt?


känd bland annat för tillverkning av förgasare till bilar. Fabriken startades 1905 av Maurice Goudard. En av hans medarbetare, Marcel Menneon, konstruerade den första VeloSolexen 1940, men tillverkningen kom inte igång förrän efter kriget 1946. Hans konstruktion blev omedelbart en succé som höll i sig i över 20 år. Den var enkel att tillverka, den var huvudsakligen hopskruvad av tämligen enkla plåtbitar och, som T-Forden på sin tid, fanns den bara i svart. I mitten av 1960-talet såldes över 1500 Solex om dagen och för många var den den första kontakten med ett motordrivet fordon. Totalt har det tillverkats över åtta miljoner VeloSolex om man också räknar in licenstillverkningar i ett flertal länder, bland annat Ungern och Kina.


Som så många andra företeelser som ger mer än de tar så blev denna VeloSolex innerligt älskad, bokstavligt talat av miljoner. Det viktiga var inte vad den var utan vad den faktiskt gjorde: att underlätta kortare resor till och från arbetet eller studier utan större krav eller åthävor. Den var lättkörd med sin automatkoppling, gas och broms sköttes med samma reglage. Minimiåldern var bara fjorton år, det gjorde den populär bland studerande. Den kostade mindre än en månads minimilön och den drog bara en deciliter bensin per mil.


Men runt 1974 började framgångarna tyna, då de välkonstruerade japanska mopederna översvämmade marknaden. De var starkare och snabbare än VeloSolexen. Från början hade Solexen bara 0,4 hästkrafter och det gjorde den oduglig i uppförsbackar och till och med vid motvind fick man trampa för glatta livet. Men det som kanske främst anses vara VeloSolexens död var det krav på störthjälm som kom år 1980. Att ha hjälm på en VeloSolex kändes inte relevant, den var mer en cykel som rullade av sig själv än ett motorfordon. Senare har dessutom kravet tillkommit att den ska vara inregistrerad och försäkrad i Frankrike, en oönskad komplikation och en merkostnad. Tillverkningen upphörde till slut 1988.


Men det har inte hämmat dess ikoniska status.  Den lilla svarta har krupit under skinnet på fransmännen och har blivit en livsstilssymbol och ett kultobjekt. Fotografen Henri Cartier-Bresson (t.v.) fotograferade den ofta, på vita duken har den figurerat med Brigitte Bardot, Gerard Depardieu, Johnny Depp, Robert Redford, Rowan Atkinson (Mr Bean), men kanske allra främst tillsammans med Monsieur Hulot i Jacques Tatis filmer. Svenska konstnären PG Thelander har också haft Solexen som ett kärt motiv, t ex “Mabuses VeloSolex”. Maurice Goudards barnbarn har en vingård i Flassans, Provence. Där finns en VeloSolex, sammanpressad som ett konstverk av konstnären César Baldaccini (”Compression Solex”, 1988).


Ägandet är inte så betungande. Alla reservdelar finns att köpa nytillverkade, framförallt i Holland, där den fortfarande är populär i det mycket flacka landet. Men den svaga motorn är en utmaning. Det gäller att ha däcken mycket väl pumpade. En aning felinställd tändning märks omedelbart på effekten, men när man fått allt rätt ger det en omedelbar bekräftelse! Nöjet att sedan puttra omkring i Camargue eller Aix-en-Provences gränder och möta igenkännande leenden från fransmän i alla åldrar är svårt att sätta pris på.


 

Från en nostalgidag i grannbyn Tourves




 




 

Mina två VeloSolex: en svart typ 2200 från 1964 och en gul 3800,licenstillverkad 1983 i Sverige (ping Brittalena).

Från seriernas värld: perfekt för antihjälten.

 

Chris och jag på utflykt i Camargue.