Att Paris är oerhört rikt på kulturminnen är känt, men känt är också att staden brukar gå hårt åt både fötter och ork. Där är Rue de la Grande Chaumiêre i Paris 6:e arrondissement ett fynd för trötta fötter. Gatan är nämligen kort, bara 16 husnummer.

Här levde och verkade storheter som
Delacroix, Paul Gauguin, Alexandre Calder, Amadeo Modigliano, Alphonse Mucha, Edward Munch. Men också svenskar som August Strindberg, Carl och Ruth Milles, Eva Bonnier, Siri Derkert och Jenny Nyström.


För att ta det från början: Runt slutet av 1800-talet utgjorde Montmartre med Sacré-Coeur de klassiska konstnärskvarteren. Det var så populärt att många konstnärer måste söka sig till billigare områden, då främst kvarteren runt Montparnasse, som stod i snabb förvandling från jordbruksbygd till stadsmiljö. En fingervisning om den omställningen är namnet Rue de la Grande Chaumière, där chaumière syftar på ett enklare hus med halmtak. I närområdet fanns lador och växthus. När den nyligen avslutade Världsutställningen 1889 revs återanvändes materialet till ateljéer och enkla bostäder till de förhoppningsfulla konstnärerna.

    Det blev personer med vitt skilda bakgrunder som kom att leva tätt intill varandra; författare, skulptörer, målare och musiker. Man kan bara ana hur kreativitet och livsglädje, men även köld, hunger och fattigdom skapade nära och starka band mellan dessa kulturpersonligheter och varav mångas verk har avsatt avtryck långt in i vår tid.


Academie och Cremerie

Livet på Rue de la Grande Chaumière kretsade kring två nav. Det ena var Academie Colarossi i nr 10. Filippo Colarossi var en italiensk baron med radikala idéer. Hos honom studerade elever av båda könen och alla hudfärger sida vid sida. Akademin var särskilt uppskattad av kvinnliga elever som, faktiskt, tilläts måla av nakna manliga modeller.


Den andra centralpunkten var La Crêmerie de la  Grande Chaumiere, i folkmun Chez
Charlotte eller La Crêmerie, i nr 13 snett över gatan. Det var mer ett matställe än den mjölkbutik som namnet antyder. Det blev en mötesplats för att äta, dricka, diskutera och värma sig.  Madame Charlotte Futterer accepterade målningar som betalning för mat av de fattigaste konstnärerna och köpte även tavlor när hon hade råd. Väggarna var fyllda med ”betalningar”. Hon uppskattade verkligen konst, hon hade i sin privata del både Gauguin och Strindberg på väggarna.

Charlotte Futterer (i fönstret) bodde och hyrde ut rum ovanför sitt cremerie.

    I takt med att cremeriet blev ett inneställe vidgades kretsen av gäster. Här kunde man finna Alphonse Mucha, Paul Gauguin och August Strindberg, den senare med eller utan sin växelvis vän och fiende: Edward Munch. Hon hade också rum till uthyrning, en av de första gästerna var Mucha, senare även Strindberg när han flyttat från nr 12.


I början av 1891 kom Gauguin till Charlotte, han hade ont om pengar och försökte desperat sälja sina tavlor på auktion med magert resultat. 1896 ordnade han ytterligare en auktion på sina tavlor och en nykomling till cremeriet, August Strindberg, blev ombedd att skriva ett förord till utställningskatalogen. Han avböjde skriftligt, en läsvärd text som faktiskt publicerades som förord i katalogen och finns att läsa på :

http://runeberg.org/strindbg/eftersl/0325.html

Trots texten blev även denna auktion ett fiasko.


Carl Andersson byter namn

År 1898 kliver en ung man av tåget på Gare de Nord. Han namn är Carl Andersson. Med sig har han omkring 1000 kronor, återstoden av hans morsarv och hans plan är att studera skulptur i Paris. Hans efternamn var svårt för fransmännen, så han skapade sig ett nytt efternamn inspirerat av sin far Emil, som
kallades Mille. Milles fick det bli: Carl Milles. 

    Carl Milles började studera hos Colarossi, men även hos Rodin. Hans första ateljé låg på gården till hus nr 9. Planen var att hans syster Ruth, som avslutat sina studier vid Konstakademien i Stockholm, skulle komma till Paris lite senare. Här ett utsnitt ur hennes privata anteckningar från Parisåren med Carl:


Carl Milles med sin katt framför sin kyliga ateljé i nr 9.

           

“Carl Emil hade åt mig hyrt en atelier på nedra botten i det stora atelierhuset 9, rue Campagne Première. Den var otrevlig, och jag kunde rakt inte bli inspirerad till arbete där. Han hade tagit den för det låga prisets skull: 300 francs om året.

    Själv hade Carl Emil en ateiler, som låg pittoreskt i en trädgård och med ytterväggarna bekransade med murgröna, men den var kall och fuktig, illa ombonad. Det var 9, rue de la Grande Chaumière.

Våra enkla måltider intogo vi ibland, för att det skulle vara billigt, på min atelier, ibland återigen på madame Charlottes lilla stämningsfulla Crêmerie de la Grande Chaumière, alldeles invid Carl Emil. Såsom landsmän till ”Monsieur Strindperg” (madame var från Elsass vilket hörs på uttalet), voro vi mycket välkomna, och hon berättade en hel del för oss om Strindberg, varvid hon framställde sig själv som hans skyddsängel.

    Strindberg hade regerat svårliga där och hållit på med sin alkemi i hennes köksspis, till förfång för crêmeriets övriga matgäster. Det var den tiden han skrev sin ”Inferno”.


Strindberg och Charlotte Futterer var attraherade av varandra. På Cremeriet hade Strindberg ett eget stambord och Charlotte gav honom också omfattande krediter. 1896 flyttade Strindberg tillbaka till Stockholm, men han hade fortsatt brevkontakt med Charlotte. När August Strindberg gifte sig med Harriet Bosse 1901 förlorade Charlotte Futterer slutgiltigt hoppet om att fånga den man som hon ”visat ett svärmiskt intresse för”. Året därpå sålde hon Cremeriet och drog sig med

Strindbergs stambord hos Charlotte

ålderns rätt tillbaka till Noyon, en timmes tågresa norr om Paris.


Paris har inte glömt Strindberg

Huset nr 13 som cremeriet låg i har sedan dess blivit påbyggt på höjden och lokalen har skiftat innehavare flera gånger förstås. Nu ligger det ett företag som sysslar med cryoterapi, kanske inte så långt från Strindbergs okulta försök? Grannen i nr 15,  l’Hôtel des Académies et des Arts, har en salon de thé som hedrar det f.d. cremeriet genom att välja namnet ”Chez Charlotte”.

    Strindberg har för övrigt så sent som 2017 hedrats med att ha fått ett torg uppkallad efter sig: Place August Strindberg, som ligger intill den nordvästra fasaden av Église Saint-Sulpice i 6:e arrondissementet. Ett  tecken på att han fortfarande är ett stort namn i Paris.


Och de andra?

    Carl Milles flyttade till Stockholm 1903 där han påbörjade bygget av Millesgården på Lidingö. Systern Ruth blev sjuk i tuberkulos och återvände också hon till Stockholm samma år.

    Baron Colarossi fick konkurrens när l’Académie de la Grande Chaumière etablerade sig i huset intill, nr 12 år 1904. Academie Colarossi missköttes svårt när baronen ägnade sig åt kärleksaffärer i så hög grad att hustrun Margiotta Colarossi brände skolans arkiv som en hämnd. Akademien stängde slutgiltigt 1930, men l’Académie de la Grande Chaumière i nr 12 existerar fortfarande.


Varför inte avsluta denna lilla kulturpromenad på
något av de mytiska ställena kring näraliggande Place Vavin: La Cupole, Select, Le Dome eller Rotonde?

    Sätt dig gärna på något av dem och låtsas dela bord och tankar med tidigare gäster som Marcel Duchamp, Man Ray, Erik Satie, Marc Chagall, Camille Claudel, Ernest Hemingway, Henri Matisse, Anders Zorn, Henry Miller, Piet Mondrian, Pablo Picasso, Cole Porter, Douanier Rousseau, Zadkine, Cesar, Nicolas de Staël, Yves Klein, Joan Mitchell eller…


Jag valde Rotonde.


Källor:

The Cradle of  Montparnasse av John Crombie

Ruth Milles minnesanteckningar

Molards salonger av Thomas Millroth

Svenska Institutet


Strindberg frekventerade också restaurang Vadja i nr 10, där delar av Inferno har författats. Restaurangen finns kvar med oförändrat namn.

 

En kort promenad i Strindbergs

och Milles pariskvarter