Ett utedass i slottsmiljö

2021

 

Ett hemlighus står diskret placerat en bit bort från slottet med ryggen mot en mäktig mur, nära tre meter hög. Väggar och front av släthuggen sten och taket, ett sadeltak, skjuter ut över entrédörren för att ge skydd mot nederbörden.


Slottet det hör till är Château d’Auvillers norr om Paris och är omnämnt redan på 1300-talet. Det är ett hemlighus i mer än en bemärkelse. Dess ålder och historia finns inte dokumenterad någonstans. Hur gammalt är det? När slutade det att användas? De första vattentoaletterna kom i högreståndshem i slutet av 1800-talet, för den stora allmänheten blev de vanliga först under mellankrigstiden, till och med i städerna fanns på många håll fortfarande kvar torrdass som tömdes av särskilda latrintömmare in på 1950-talet. På landsbygd utan kommunalt avlopp fanns torrdassen kvar längre än så.


Det här dasset har säkert varit i bruk långt in på 1900-talet. En detalj som tyder på att toaletten använts till för inte så länge sedan är rester av isoleringsrör i taket för elektricitet och hållare för luftledningar till toaletten på grannhuset. Det har alltså funnits elektrisk belysning, som säkert gav säkert både vägledning och trygghet inför nattliga besök. Detta faktum kan ge en ledtråd till hur sent avträdet använts, uppgift om när elektriciteten kom till bygden bör gå att få fram.


Den befintliga dörren är inte särskilt gammal, kanske från mitten av förra seklet? Även den kan ge några ledtrådar om hur länge avträdet använts. Dörren är enkelt hopsnickrad och aldrig ommålad. Där finns inga underliggande färglager, en murken underkant vittnar om val av enkelt virke och bristande underhåll. På dörrens insida sitter en kasthake som möjliggjorde trygg enskildhet för besökare och den haken har med åren skavt av färgen, ett tecken på att toaletten varit i aktivt bruk med just den dörren.


Vad gäller dörröppningens form är den lite speciell och jag har inte hittat några historiska motsvarigheter som kan hjälpa till med dateringen. Formen är nog resultatet av att få en bred och rimligt hög entré inom gavelns rätt begränsade mått.


Intressantare är kanske ändå att fundera kring byggnadens ålder. Det enda daterbara stilelementet är de spetsbågade ventilationsöppningarna på uthusets sidor. De första spetsbågarna fanns före 1200-talet, de som kallades ogive gotique eller ogive aigué, de är den spetsigaste varianten (t.v.). Därefter kom ogive equilateral, där spetsbågens radie är lika med öppningens bredd (mitten), spetsen blev då något trubbigare. Dasset har den tredje och trubbigaste varianten, ogive obtuse (t.h.), som blev vanlig på 1300-talet, vilket skulle kunna tyda på att uthuset mycket väl kan vara samtida med slottet.



Några motsvarande spetsbågar finns dock inte i själva slottsbyggnaden. Dassets verkliga ålder får fortsatt bli en hemlighet.

Är man ett hemlighus så är man.


Men byggnaden har inte bara en historia, den har också en framtid. Efter det att slottet fick toaletter inomhus har byggnaden troligen använts som förråd och den fortsatta användningen som förråd har föranlett en renovering under åren 2019–20. En sentida konstruktion av taket har belastat väggarna så olyckligt att flera stenar pressats ur sina lägen. En skicklig stenhuggare verksam i Paris har gjort en genomgripande renovering av väggarna, justerat stenars lägen och fixat vittrade partier. På mig föll uppgiften att ersätta den befintliga dörren och renovera ljusinsläppen.


Den anspråkslösa funktionen som redskapsbod gör att även den nya dörren fick bli en enkel brädkonstruktion. Dörrens gångjärn kan mycket väl vara original. Det övre av dem är handsmitt av enkel modell. Det undre däremot är intressant av två anledningar. Normala bräddörrar brukar vara försedda med en snedställd tvärslå, nar, på insidan som ska se till att dörren bibehåller sin form över tid. Detta gångjärn har en L-form som sträcker sig både uppåt och utåt dörrens ytterkant och ser till att dörren inte deformeras. Än fyndigare är att gångjärnets form gör dörren självstängande. Den punkt som det nedre gångjärnet svänger runt sitter ca 8 cm ut från väggen. När man öppnar dörren svänger den förstås utåt, men även en aning uppåt. När man sedan släpper dörren vill den självmant svänga nedåt mot det stängda läget. Ingen slarvigt stängd dörr efter toalettbesöken här.


Några urtag på väggarnas insidor ger en fingervisning om att det funnits en sittbänk. Troligen handlade det om att besökaren skulle sitta över en öppen grop i golvet, märken efter den är fortfarande synlig. En rensning av växtligheten runt toaletten avslöjade hur toaletten tömdes; en öppning i underkanten på ena väggen användes för en manuell utgrävning, något som ”återspeglar en fundamental ignorans av arbetarklassens arbetsmiljö” som en god vän uttryckte det.


På uthusets båda sidor finns öppningar med snedställda lameller som medgav välbehövlig luftcirkulation utan någon insyn. Karmen av trä var av en klassisk konstruktion där delarna var hopfogade med pluggar. Flera lameller saknades, så det var bara att slå ut pluggar, ta isär karmen och montera nya lameller. Lamellerna satt i vinklade urtag i karmen, men hade också tappar som passade i hål i karmen så de inte kunde glida i urtagen. Det var ett tämligen enkelt arbete att snickra nya men en stor tillfredsställelse att kunna behålla det ursprungliga ramverket. Tala om konstruktioner som går att underhålla. Inget hindrar att karm och lameller knackas isär igen när det blir dags för en renovering något kommande århundrade.


Men aldrig igen blir den här byggnaden en plats för ”sysselsättningar som kräver okränkbar ensamhet: läsning, dagdrömmar, tårar och sinnlig njutning”, som Marcel Proust har uttryckt det.



     


 
Rester av elledning i under taket