Prestigekamp på hög nivå

Europas högsta bilväg


I filmen ”Engelsmannen som gick upp för en kulle men kom ner från ett berg” (1995) med Hugh Grant fick byborna i Wales höra av kringresande lantmätare att byns stolthet var för låg för att kallas berg. Den var definitionsmässigt en kulle. Då tar de saken i egna händer och bygger på kullen med de sexton fot som fattades och hedern var räddad. Historian om Europas högsta bilväg, Col de la Bonette, har stora likheter med filmen.


Året är l961. Då invigs en spektakulär ögla på den redan slingriga vägen Route de la Bonette från Nice till staden Barcelonette över det pass som förbinder Ubayedalen med Thinédalen i franska Alperna. Det tricket gjorde att titeln Europas högsta bilväg hamnade hos departementet Alpes-Maritimes i stället för i granndepartementet Savoien.

Route de la Bonette är en dramatisk väg. På bara några timmar kan man ta sig från stranden i Nice upp till ansenliga 2715 meters höjd i Alperna, något som är möjligt bara under några sommarmånader. Under vinterhalvåret är vägen stängd från november till slutet av maj.


På vägen upp från Nice passerar man Bousieyas, en by på 1880 meters höjd som klamrar sig fast på alpsluttningen. Byn har sommartid haft ett levande jordbruk medan den på vintrarna varit helt isolerad på grund av snön. Det har säkert varit ett tufft liv, elektriciteten kom inte till byn förrän 1994. Så sent som för några år sedan var byn dock bebodd även under vintern och utgjorde då något av civilisationens sista utpost.

Vägen, som från början bara var en åsnestig, har länge haft en strategisk betydelse. Redan under det österrikiska tronföljdskriget på 1700-talet passerade spanska trupper här.  Under 1800-talet byggdes vägen ut, sträckningen mellan Nice och Briançon invigdes 18 augusti 1860 av Napoleon III och utnyttjades också av tyska trupper under Andra Världskriget. Sin nuvarande form och sträckning fick den inte förrän 1964.

Ett par sevärdheter minner om ofärdstiderna. Kasernerna vid Restefond ingick i Maginotlinjens södra gren och byggdes för att hindra fienden att komma över passet.  Det ligger på över 2 000 m höjd, vilket var det högst belägna fortet på hela Maginotlinjen.


Camp Fourches bestod av tjugosex byggnader varav ett tjugotal var identiska. Där fanns också en mäss för officerarna och en optisk telegraf. Anläggningen byggdes under åren 1896 och 1910 och förbättrades successivt fram till Andra Världskriget. Det byggdes för att vara helt självförsörjande för upp till 600 alpjägare med bakugn, kök, stall för åsnor, och en linbana för att kunna evakuera skadade. Linbanan revs under 2005 för att möjliggöra breddning av vägen. Under vintern hade man bara en begränsad styrka för bevakningens skull. Mellan husen byggde man då trätunnlar mot snön för att man skulle kunna gå mellan husen.


Nu är militären borta och vägen trafikeras av älskare av storslagna naturvyer och orörda områden i Mercantours nationalpark som vägen ligger i. Men inte bara naturvänner, Tour de France har ofta förlagt sina tuffa bergsetapper till regionen. Från 1938 var Col de l’Iseran den högsta punkt som förekommit i Tour de France, en titel det passet förlorade till Col de la Bonette 1962 när toppslingan var klar. Sedan dess har Toren passerat här även åren 1964, 1993 och 2008. Maxstigningen är grymma 15 %.

Men det är inte bara Tour de France som går här, mängder av motionscyklister pressar sig upp för backarna som vore det en fransk motsvarighet till vårt Vasalopp, en punkt på en personlig bucket list som ska betas av.


Mer bekvämt är att bila och det är en uppskattad rutt för bilande turister som väl kan rekommenderas. Svårighetgraden är överkomlig, stigningen ligger sällan över 10 %, och vägen är i utomordentligt skick, ett krav från Tour de France-cyklisterna. Avståndet från Nice till passet är ca 150 km som i sakta lunk avverkas på några timmar. Att sedan unna sig en övernattning i trakten och hitta en annan väg tillbaka är nästan en självklarhet.

Vägen är perfekt för bilentusiaster. Så är bland annat Alprallyt ett årligen återkommande evenemang för ägare av historiska sportvagnar som 2015 kördes för 26 gången. I sträckningen ingår 20 pass, varav tre av dem når över 2500 meters höjd, där Col de la Bonette är loppets höjdpunkt.


Vid 2000 meters höjd passerar man trädgränsen och ett månlikande landskap breder ut sig.

Men nu till tricket med ”öglan”. Passet Col de la Bonette-Restfond som det formellt heter ligger på 2715 meters höjd. Det finns tre andra pass i Europa som är högre: Col de l’Iseran 2 770 m, Stelvio Pass 2 757 m och Col Agnel 2 744 m. Dessutom finns det vägar som går högre, till exempel vägar som leder fram till skidstationer.


Intill Col de la Bonette finns en bergstopp. Kring den byggde man 1961 en två kilometer lång
droppformad ögla som omgärdar Cime de la Bonette, som toppen heter, och den slingans högsta punkt når upp till 2808 meters höjd. Formellt är detta inte ett pass utan är snarast en utsiktsslinga. Men med definitionen att vägen ska vara asfalterad och att vägen inte är en återvändsväg utan man kan fortsätta på den, ja då är slingan den högst belägna genomfartsvägen i Europa. Och i med det tricket knep man förstaplatsen i höjdligan från departementet Savoien intill. På en minnessten från invigningen 1961 hävdas stolt:

”Col de la Bonette-Restefond, 2802 m över havet, Europas högsta väg.”


Från slingan kan man till fots ta sig ytterligare 60 höjdmeter uppåt till toppen av Cime de la Bonette. Solen är stark och man känner av den tunna luften när man segar sig uppåt. Väl uppe får man en magnfik vy över de mytiska alptopparna Pelvoux (3 964 m), l’Aile Froide (3 928 m) och Le Mont Viso (3 843 m).



Prestige och handlingskraft kan nästan bokstavligt försätta berg. Så var det i den engelska filmens värld och så var det i verkligheten, i Frankrike, året 1961. Man kan ha synpunkter på tilltaget, men när man är där kan man ändå uppskatta att denna något bizarra vägslinga blev verklighet.


Passet Col de la Bonette och slingan runt Cime de la Bonette syns på:

https://www.google.se/maps/@44.3260541,6.8016798,16z




Foton: Chris Karlsson