Alla har vi väl ett negativt förhållande till bilköer. Ett nödvändigt ont man gärna undviker. Så inte fransmännen, de ordnar istället enorma bilköer bara för nöjes skull. Men det har sin förhistoria.


Att Frankrikes gamla landsvägar inte skulle klara efterkrigstidens exploderande bilism var bara att vänta. Störst var kanske belastningen på Route Nationale 7, som förbinder Paris med Rivieran. Den vägen har gamla anor, sträckningen följer bitvis romartidens Via Agrippa.

Route National 7 har omgetts med hatkärlek, den har ömsom kallats för Route Bleue, för att den var parisarnas länk till Medelhavet, ömsom för Rue de la Mort för alla olyckorna. Många förare efter kriget hörde till den första generationen som fick hålla i en ratt och uppleva fartens tjusning på egen hand. Omdömet svek alltför ofta, olyckorna var legio på de krokiga vägarna. Värst var trafiken på ”sjuan” i semestertider då tiotusentals parisare och andra ville ner till Medelhavet och Rivieran. Den successiva invigningen av motorvägen A8 från Paris till Nice åren runt 1968 blev en stor lättnad.


Medelhastigheterna på 1950- och -60-talet med den tidens bilar, som Citroën 2CV, Renault 4CV och bilar som råkat överleva kriget, fullastade med familjemedlemmar och semesterbagage, blev inte så hög. Den hundra mil långa vägen kunde ta både tre och fyra dagar och försörjde en omfattande infrastruktur längs vägen i form av matställen, hotell och servicestationer.


Köerna och stockningarna blev legendariska. All trafik gick på den tiden rakt genom de byar och städer som vägen förband. Resorna blev oförglömliga, inte bara för de resande utan också för de närboende. De milslånga köerna runt samhällena gjorde det till ett folknöje att beskåda de långväga och ofta säregna ekipagen.




Ett av de smalaste ställena längs hela N7 är i den lilla byn Tourves, några mil öster om Aix-en-Provence, här är gatan bara fyra meter bred. Här, liksom på många andra platser längs N7, ordnas numera ”embouteillage”, en rekonstruktion av dåtidens bilkaos. Tillkorkning är kanske en adekvat svensk översättning. En eldsjäl är Thierry Dubois, tecknare och författare till flera böcker om just Nationale 7. Under hans ledning arrangeras regelbundet ”tillkorkningar” längs N7. Då träffas man i äldre fordon, äldre än 1968, och gärna i tidstypiska kläder och semesterpackning.


  

Trampbilen kom med, och färgen matchar den på pappas bil.



   

Tillsammans ställer man till med trafikkaos i byarna, framföra allt i Tourves. Röran blir helt autentisk när ett par hundra fordon kör fram och tillbaka längs bygatan medan en poliskonstapel med välspelad uppgivenhet försöker reda ut röran. Allt medan avgaserna mellan husen stiger till långt över hälsovådliga nivåer. Publiken, även den ofta stilenlig, är minst sagt förtjust!



Snart tjorvar det till sig på riktigt, konstapeln ser hoppfull ut. Felvända framdörrar är en välsignelse när man kryper fram i sommarhettan.



Varför utsätter man sig då för detta? Det finns säkert många förklaringar. En kan vara att fransmännen är ett lekfullt folk (hur kan man annars komma på tanken att år efter år ordna 24-timmarslopp för VeloSolex-mopeder?).

Veteranhobbyn är populär i Frankrike, säsongen är lång och att ha en gammal bil är ofta en angelägenhet för hela familjen. Det handlar både om utflykter med likasinnade och väldigt mycket om god mat och dryck. Det finns gott om vackra vägar som slingrar sig genom landskapet. Att dessutom få spela en roll i denna gatuteater ger veteranhobbyn ytterligare en dimension.




En annan förklaring kan vara nostalgin. Åren runt 1968 var en omvälvande tid i Frankrike, det var studenrevolt och eran med Charles de Gaulle gick mot sitt slut. Motorvägar byggdes, Paris var på väg att få sin ringmotorväg, La Periferique. Fransmännens tekniska stoltheter Concorde (tillsammans med engelsmännen) och TGV-tågen var på gång. Ett helt nytt och modernt samälle stod för dörren.


Kanske finns en saknad det Frankrike då vägarna var smalare och de Gaulle fortfarande var president? Åldern hos de flesta av deltagarna gör det troligt att de kan ha egna minnen från sextiotalet och vill både återuppleva dem och dela med sig till yngre gernerationer.


När de nya motorvägarna A6, A7 och A8 från Paris söderut öppnades förändrades livet längs Nationale 7 dramatiskt. Bensinstationer, hotell, restauranger, kaféer, verkstäder; alla förlorade huvudparten av sitt kundunderlag. Men Route Nationale 7 lever ändå vidare, nu med nytt liv. Den mytiska Nationale 7 har blivit ett kultförklarat turiststråk, ett franskt Route 66, och har tillägnats flera böcker och ett även par muséer. Och blivit besjungen av Charles Trenet redan 1955:


    Av alla vägar i vårt land

    Är sjuan den jag föredrar

    Med bil, med utsträckt hand,

    Till Medelhavets stränder.


Artikeln har varit publicerad i tidningen Riksettan nr 5, 2014










 

Franska bilköer – för skojs skull