Vykort från Normandie

Cabourg, Normandie, 8 juni 1964


Käre vän,


jag vet, du ler nog lite där du är åt en gammal nostalgiker som jag. Men det är få andra saker som berör mig nu för tiden. Så jag är här igen som du ser.


Solen står redan lågt och vårkylan håller sig kvar. Den gamle kyparen känner inte längre igen mig. Champagnen från ”vår” tid är slut, men det finns fortfarande kvar några champagneglas av den gamla typen som vi drack ur, de med den lite högdragna foten och den vida öppningen, inte de moderna smala som alltid trycker till över näsan när man dricker. Den sista champagnevispen stals som souvenir för länge sedan berättade han. Det var en lite lustig vana att man vispade ur de bubblor som det tagit kanske årtionden att skapa.


Bordet med den vattrade glasskivan har tydligen överlevt, de kärva strandväxterna har krupit ända upp till husknuten, det är nog en tidsfråga innan de tar över helt. Det kommer säkert en ny och annan tid.


Minns du patrons dotter i den röda klänningen? Hon som vi kallade the Valley, jag minns inte varför. För ett ögonblick förnam jag hennes knä genom glasskivan, men det var väl bara…


Ett glas champagne förstås i ett nyss immigt glas och några lokala ostron. Citronen och sältan. Kanske det följer med någon liten atom från någon av våra vänner som förlorade livet i vågorna här utanför? Jag vill tro det. 


Förväntans tid är över, nu tar min ritual över innan ostronen ljummas av de sista solstrålarna.


Din tillgivne

B.


PS. Som vanligt har jag lagt en vit strandsten på din grav.

                                                                                                                Foto: Chris Karlsson